Jag har läst era kommentarer i inläggen nedan och svarat på dem - kanske kan vi fundera vidare ett tag utifrån det skrivna?
Vill inte skriva en massa nya inlägg hela tiden - utan hellre fördjupa de ämnen som tas upp - i maklig takt.
Trevligt, förresten, att ni har hittat hit fast jag inte har gjort någon reklam för bloggen!
tisdag 18 december 2007
måndag 19 november 2007
Vad är tro?
Här kommer ett nytt inlägg i denna eftertänksamhetens blogg, som vill gå långt ner på djupet och inte stanna vid ytan.
Inspirationen till "1000 famnars djup", namnet på bloggen alltså, kommer från Sören Kirkegaard.
Det han skriver då handlar om tron, som han liknar vid att kasta sig ut på 1000 famnars djup, utan att veta om någon fångar upp en. (Hittar inte det exakta citatet nu så det här är bara ett referat.)
Han skriver också:
"Tro är inte en intellektuell slutsats utan en passion som föds ur förtvivlan. I verkliga livet är det faktiskt så att en tro som inte har mod att sträcka sig bortom döden krymper eller förblir bara moralism eller ett metafysiskt snack."
Detta tangerar också min egen erfarenhet av tron som något djupt existentiellt, andligt liv i praktiken, snarare än ett intellektualiserande.
Jag undrar varför man i kyrkorna ofta bråkar så. Det man är oense om handlar ju inte alls om tron. Och det leder många sökande människor vilse. Besvikna går de bort från det som inte berör på djupet, i tron att det var allt som fanns att få. Besvikna ser de hur kristna jämt och ständigt strider. Så långt ifrån bibelns: "se hur de älskar varandra" som kännetecken på de kristna, som man kan komma...
Borde kyrkorna inte främst visa på de djupa källorna? Inte på usla brunnar med vatten som inte släcker andlig törst utan snarare ökar den. Borde man inte mötas alltmer i det man har gemensamt, och försöka lämna oenigheterna därhän?
Du som läser detta, hur ser du på tron, och på det övriga jag tog upp i samband med det?
Inspirationen till "1000 famnars djup", namnet på bloggen alltså, kommer från Sören Kirkegaard.
Det han skriver då handlar om tron, som han liknar vid att kasta sig ut på 1000 famnars djup, utan att veta om någon fångar upp en. (Hittar inte det exakta citatet nu så det här är bara ett referat.)
Han skriver också:
"Tro är inte en intellektuell slutsats utan en passion som föds ur förtvivlan. I verkliga livet är det faktiskt så att en tro som inte har mod att sträcka sig bortom döden krymper eller förblir bara moralism eller ett metafysiskt snack."
Detta tangerar också min egen erfarenhet av tron som något djupt existentiellt, andligt liv i praktiken, snarare än ett intellektualiserande.
Jag undrar varför man i kyrkorna ofta bråkar så. Det man är oense om handlar ju inte alls om tron. Och det leder många sökande människor vilse. Besvikna går de bort från det som inte berör på djupet, i tron att det var allt som fanns att få. Besvikna ser de hur kristna jämt och ständigt strider. Så långt ifrån bibelns: "se hur de älskar varandra" som kännetecken på de kristna, som man kan komma...
Borde kyrkorna inte främst visa på de djupa källorna? Inte på usla brunnar med vatten som inte släcker andlig törst utan snarare ökar den. Borde man inte mötas alltmer i det man har gemensamt, och försöka lämna oenigheterna därhän?
Du som läser detta, hur ser du på tron, och på det övriga jag tog upp i samband med det?
onsdag 17 oktober 2007
Information om bloggen
Den här bloggen har inte "somnat in" om någon tror det, men till skillnad från andra bloggar så är tempot här mer stilla och eftertänksamt eftersom ämnet är spiritualitet, andligt liv - inget man kan hasta igenom i snabb takt.
Denna blogg vill också vara ett interaktivt forum där ni som läser deltar i tankeutbytet.
Så varmt välkomna att kommentera de tidigare blogginläggen - och de kommande!
Denna blogg vill också vara ett interaktivt forum där ni som läser deltar i tankeutbytet.
Så varmt välkomna att kommentera de tidigare blogginläggen - och de kommande!
fredag 24 augusti 2007
Moder Teresas dunkla natt
Moder Teresa gav alltid intryck av att vara en djupt troende människa som vilade i Gud. Hon dolde sitt inre mörker väl. Hur hon egentligen kände det har nu kommit fram i brev som offentliggjorts efter hennes död, trots att hon ville att de skulle brännas.
Läs en artikel om detta här.
Inte för att tvivel och tro motsäger varann, och tider av mörker hör också till det andliga livet, inte minst då själen renas från allt som skiljer den från Gud. Men 50 års mörker är väldigt lång tid.
Även Thérèse av Lisieux, som Moder Teresa tog sitt namn efter, gick igenom en sådan trons natt - som om Gud var frånvarande, där hon tvivlade på att det alls fanns en himmel. Men hennes mörker varade inte lika länge utan "bara" ett par år, då hon dog av TBC när hon var 24 år gammal.
Har du själv också erfarit andligt mörker, tomhet i bönen, som om Gud inte längre var där? Du är i så fall inte ensam.... Dela gärna med dig av dina tankar om detta här.
Läs en artikel om detta här.
Inte för att tvivel och tro motsäger varann, och tider av mörker hör också till det andliga livet, inte minst då själen renas från allt som skiljer den från Gud. Men 50 års mörker är väldigt lång tid.
Även Thérèse av Lisieux, som Moder Teresa tog sitt namn efter, gick igenom en sådan trons natt - som om Gud var frånvarande, där hon tvivlade på att det alls fanns en himmel. Men hennes mörker varade inte lika länge utan "bara" ett par år, då hon dog av TBC när hon var 24 år gammal.
Har du själv också erfarit andligt mörker, tomhet i bönen, som om Gud inte längre var där? Du är i så fall inte ensam.... Dela gärna med dig av dina tankar om detta här.
måndag 6 augusti 2007
Karmels spiritualitet i podcastform
Internet är väl lämpat för andlig vägledning.
En av de största andliga traditionerna är den karmelitiska (en katolsk orden både för munkar, nunnor och sådana som vill leva utanför kloster).
Hittade en länk (se nedan) till podcast-meditationer från tertiärkarmeliter i USA (som alltså inte lever i kloster utan "i världen"). De har blivit nominerade till ett pris.
"The nomination is an affirmation that faithful Catholics using new media have a very important role to play in modern day evangelization. Using the Internet to teach and lead souls to live a prayerful and sacramental life in preparation for our eternity is what our Podcast is all about," says the community's website.
"Through the Meditations from Carmel Podcast we endeavor to enlighten souls to the ways of contemplative prayer as exampled by the great Saints of our Carmelite tradition. By listening to the Church Doctors of Prayer, Mysticism, Confidence and Missionaries (Saints Teresa of Avila, John of the Cross and Thérèse of Lisieux) we hope to bring you authentic spirituality through the Saint's own writings in our audio production."
The Meditations from Carmel podcast (www.stl-ocds.org) is brought to you from the Order of Carmel Discalced Secular at the Carmel of St. Joseph in St. Louis, Missouri. The community is a lay/secular religious order living the same charism and life of prayer as cloistered nuns or friars of the Carmelite Order. Their spirituality is inspired by the prophet Saint Elija and modeled on the humility and love of our holy mother, the Blessed Virgin Mary who brings us to love her Son, our Eternal Redeemer.
"As Carmelites living in the world, our calling is to listen to hear the whisper of God in the silence of our hearts. We seek Him, who we know loves us, and contemplate His wonders."
Our vocation is Carmel, but our simultaneous calling through this Podcasting apostolate, is to help the church to "take up her evangelizing mission with fresh enthusiasm" as Pope John Paul II encouraged us to do. Also, Pope Benedict XVI says the people of the Catholic Church should "spread the truth of the Gospel in the form of the New Evangelization."
Här går det att rösta på någon av dem som nominerats om man vill det: http://www.catholic.org/prwire/headline.php?ID=3909
En av de största andliga traditionerna är den karmelitiska (en katolsk orden både för munkar, nunnor och sådana som vill leva utanför kloster).
Hittade en länk (se nedan) till podcast-meditationer från tertiärkarmeliter i USA (som alltså inte lever i kloster utan "i världen"). De har blivit nominerade till ett pris.
"The nomination is an affirmation that faithful Catholics using new media have a very important role to play in modern day evangelization. Using the Internet to teach and lead souls to live a prayerful and sacramental life in preparation for our eternity is what our Podcast is all about," says the community's website.
"Through the Meditations from Carmel Podcast we endeavor to enlighten souls to the ways of contemplative prayer as exampled by the great Saints of our Carmelite tradition. By listening to the Church Doctors of Prayer, Mysticism, Confidence and Missionaries (Saints Teresa of Avila, John of the Cross and Thérèse of Lisieux) we hope to bring you authentic spirituality through the Saint's own writings in our audio production."
The Meditations from Carmel podcast (www.stl-ocds.org) is brought to you from the Order of Carmel Discalced Secular at the Carmel of St. Joseph in St. Louis, Missouri. The community is a lay/secular religious order living the same charism and life of prayer as cloistered nuns or friars of the Carmelite Order. Their spirituality is inspired by the prophet Saint Elija and modeled on the humility and love of our holy mother, the Blessed Virgin Mary who brings us to love her Son, our Eternal Redeemer.
"As Carmelites living in the world, our calling is to listen to hear the whisper of God in the silence of our hearts. We seek Him, who we know loves us, and contemplate His wonders."
Our vocation is Carmel, but our simultaneous calling through this Podcasting apostolate, is to help the church to "take up her evangelizing mission with fresh enthusiasm" as Pope John Paul II encouraged us to do. Also, Pope Benedict XVI says the people of the Catholic Church should "spread the truth of the Gospel in the form of the New Evangelization."
Här går det att rösta på någon av dem som nominerats om man vill det: http://www.catholic.org/prwire/headline.php?ID=3909
måndag 30 juli 2007
Om sann frid
Det finns en hel del på nätet som är väl värt att läsa.
Här är ett exempel - som handlar om vad frid verkligen är - och en hel del annat.
Själv finner jag mycket näring i den ortodoxa spiritualiteten och hos kyrkofäderna.
Det lär bli en del om sånt framöver här i bloggen.
Här är ett exempel - som handlar om vad frid verkligen är - och en hel del annat.
Själv finner jag mycket näring i den ortodoxa spiritualiteten och hos kyrkofäderna.
Det lär bli en del om sånt framöver här i bloggen.
fredag 20 juli 2007
Förlåtelse
Här kommer jag inte bara att skriva om olika helgon och diverse andliga övningar, utan ibland också om insikter som kommit till mig i bön, och som kanske andra "pilgrimer" kan ha glädje av.
Jag skriver inte utan tvekan om detta. Jag undrar: hur ska det förstås? Och: är det verkligen meningen att andra ska få veta vad Gud har visat mig? Men jag upplever det nu som att det kanske var just därför som bloggen kom till. Och den kom till för att jag plötsligt "såg" den (på ett andligt sätt) en kväll - vad den skulle fokusera på, och vad den skulle kallas, och hur den skulle se ut. Dagen efter det tog den gestalt.
Ni som läser det jag skriver får också gärna dela med er av tankar och erfarenheter - se detta som en öppen mötesplats för alla oss som är på väg mot samma mål...
Så till det jag tänkte berätta.
När jag vaknade imorse var det en skugga av en stjärna i taket - och mot den strålade ett blått ljus från fönstret, som sedan spred sig ner i en tunnare stråle och träffade en rosenkrans (ett radband) som jag har på väggen.
Jag förstod först inte vad det var - senare såg jag att det var ett draperi som, när solen lyste på det, bildade stjärnmönstret. Men varför ljuset var blått, och varför det strålade vidare från stjärnan och träffade just rosenkransen - är ganska så oförklarligt.
En slump - säger många säkert. Men det hände just när jag bad, och tänkte på korset och förlåtelsen.
Stjärnan ledde genast tankarna till Betlehem och stallet där Jesusbarnet föddes. Och längst ned på rosenkransar finns det ett krucifix - det visar Jesu död - som sonar våra synder (just denna rosenkrans är dessutom gjord i Israel). Bilden i taket och på väggen till synes bekräftade vad jag just hade tänkt på.
Det handlade alltså om förlåtelsen.
Jag funderade på något som plötsligt slog mig dagen dessförinnan - jag tyckte mig då se hur förlåtelsen fungerar - ur ett himmelskt perspektiv.
Om det jag "såg" stämmer så är det så att det är vi människor som dömer - eller frikänner -varandra. Och när vi ser var och en, helt och hållet sådan den är - rakt igenom, på ett inre, andligt sätt - så är det mycket svårt att döma någon. Man känner istället medlidande, kärlek. Så var det i alla fall när jag i samband med att jag "såg" detta tänkte på dem som gjort mig illa. Jag kunde inte annat än förlåta.
Sen tänkte jag på det som står i Bibeln om att om vi förlåter så blir vi förlåtna - annars inte. Nu blev det med ens klart hur det fungerar.
I Jesus ser vi varandra sådana vi är, och i honom får vi förlåtelse - om vi förlåter varandra.
Förlåtelse är inte en ansträngning, en närmast omöjlig prestation (mänskligt sett), utan en gåva - som vi får ge och ta emot.
Gud - jag ber nu för alla som upplever att det är svårt att förlåta. Rör vid dem när de läser detta, så att de förstår hur Du har menat med förlåtelsen. Ge också dem denna gåva... Amen.
Jag skriver inte utan tvekan om detta. Jag undrar: hur ska det förstås? Och: är det verkligen meningen att andra ska få veta vad Gud har visat mig? Men jag upplever det nu som att det kanske var just därför som bloggen kom till. Och den kom till för att jag plötsligt "såg" den (på ett andligt sätt) en kväll - vad den skulle fokusera på, och vad den skulle kallas, och hur den skulle se ut. Dagen efter det tog den gestalt.
Ni som läser det jag skriver får också gärna dela med er av tankar och erfarenheter - se detta som en öppen mötesplats för alla oss som är på väg mot samma mål...
Så till det jag tänkte berätta.
När jag vaknade imorse var det en skugga av en stjärna i taket - och mot den strålade ett blått ljus från fönstret, som sedan spred sig ner i en tunnare stråle och träffade en rosenkrans (ett radband) som jag har på väggen.
Jag förstod först inte vad det var - senare såg jag att det var ett draperi som, när solen lyste på det, bildade stjärnmönstret. Men varför ljuset var blått, och varför det strålade vidare från stjärnan och träffade just rosenkransen - är ganska så oförklarligt.
En slump - säger många säkert. Men det hände just när jag bad, och tänkte på korset och förlåtelsen.
Stjärnan ledde genast tankarna till Betlehem och stallet där Jesusbarnet föddes. Och längst ned på rosenkransar finns det ett krucifix - det visar Jesu död - som sonar våra synder (just denna rosenkrans är dessutom gjord i Israel). Bilden i taket och på väggen till synes bekräftade vad jag just hade tänkt på.
Det handlade alltså om förlåtelsen.
Jag funderade på något som plötsligt slog mig dagen dessförinnan - jag tyckte mig då se hur förlåtelsen fungerar - ur ett himmelskt perspektiv.
Om det jag "såg" stämmer så är det så att det är vi människor som dömer - eller frikänner -varandra. Och när vi ser var och en, helt och hållet sådan den är - rakt igenom, på ett inre, andligt sätt - så är det mycket svårt att döma någon. Man känner istället medlidande, kärlek. Så var det i alla fall när jag i samband med att jag "såg" detta tänkte på dem som gjort mig illa. Jag kunde inte annat än förlåta.
Sen tänkte jag på det som står i Bibeln om att om vi förlåter så blir vi förlåtna - annars inte. Nu blev det med ens klart hur det fungerar.
I Jesus ser vi varandra sådana vi är, och i honom får vi förlåtelse - om vi förlåter varandra.
Förlåtelse är inte en ansträngning, en närmast omöjlig prestation (mänskligt sett), utan en gåva - som vi får ge och ta emot.
Gud - jag ber nu för alla som upplever att det är svårt att förlåta. Rör vid dem när de läser detta, så att de förstår hur Du har menat med förlåtelsen. Ge också dem denna gåva... Amen.
onsdag 18 juli 2007
Den ryske pilgrimen och Jesusbönen
Den ryske pilgrimens berättelser (som jag delvis lånat beskrivningen till denna blogg av), är en klassiker.
Den handlar om den oavlåtliga bönen.
I sin långa form ber man: "Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare..."
Det går också att förkorta den till "Jesus Kristus" - eller bara "Je-sus".
Bönen kan kopplas till andningen - så att man liksom andas ut och in orden.
Efter ungefär tre år ska bönen ha uppslukat hjärtat och hjärtat slukat upp bönen, så att man ber oavbrutet dag och natt....
Men det finns faror med bönen också - nybörjare bör inte be i för långa perioder åt gången - och helst inte utan en andlig vägledare tillgänglig....
Fast det är helt ofarligt att be den en liten stund varje dag, och även små doser av denna bön gör underverk!
Den handlar om den oavlåtliga bönen.
I sin långa form ber man: "Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare..."
Det går också att förkorta den till "Jesus Kristus" - eller bara "Je-sus".
Bönen kan kopplas till andningen - så att man liksom andas ut och in orden.
Efter ungefär tre år ska bönen ha uppslukat hjärtat och hjärtat slukat upp bönen, så att man ber oavbrutet dag och natt....
Men det finns faror med bönen också - nybörjare bör inte be i för långa perioder åt gången - och helst inte utan en andlig vägledare tillgänglig....
Fast det är helt ofarligt att be den en liten stund varje dag, och även små doser av denna bön gör underverk!
tisdag 17 juli 2007
Vägkarta - kristen mystik
Fick just följande text - som säger en hel del, om än kortfattat, om den inre vägen:
"The love of Christ presents man's spirit with an intuitive understanding that the mysteries of faith can be brought into existence and appreciated. These mysteries are given to us to be mastered, and they seek understanding, not only in reflection, but also in prayer and meditation. God is everything, which we try to represent for the intellect and is infinitely more so we pass from philosophical understanding to faith, and then we pass from faith to spiritual understanding. Spiritual understanding is an intensification of faith transforming it into a vision, an experience and a mystical union. This spiritual vision is accomplished by sacrificing the ego into total submission, a moment where we give ourselves totally to God. Ego is a kind of anxiety that ties the spirit down to the physical plane and allows no enlargement of consciousness. Thanks to the death and sacrifice of Jesus and his physical form, we can achieve wonderful spiritual heights. Jesus by his grace died for us and then rose again spiritually to resurrect our consciousness from our egos."
http://www.thinkunity.com/
"The love of Christ presents man's spirit with an intuitive understanding that the mysteries of faith can be brought into existence and appreciated. These mysteries are given to us to be mastered, and they seek understanding, not only in reflection, but also in prayer and meditation. God is everything, which we try to represent for the intellect and is infinitely more so we pass from philosophical understanding to faith, and then we pass from faith to spiritual understanding. Spiritual understanding is an intensification of faith transforming it into a vision, an experience and a mystical union. This spiritual vision is accomplished by sacrificing the ego into total submission, a moment where we give ourselves totally to God. Ego is a kind of anxiety that ties the spirit down to the physical plane and allows no enlargement of consciousness. Thanks to the death and sacrifice of Jesus and his physical form, we can achieve wonderful spiritual heights. Jesus by his grace died for us and then rose again spiritually to resurrect our consciousness from our egos."
http://www.thinkunity.com/
Den helige Ande
Jag funderar över det som skrivs om den helige Ande i det senaste inlägget.
Är det samma sak som menas där som andeuppfyllelsen i frikyrkorna? Den bullriga och utåtriktade, med fokus på tungotal och andra gåvor.
Eller är detta något annat? Ett inre ljus, stillsamt, självförglömmande, inriktat på Gud - strålande från Gud, uppfyllande och inneboende i den människa som söker Gud, och endast Gud.
I Bibeln står det ju både om stormvinden och om det stilla susningen.
Vad tror ni som läser detta?
Är det samma sak som menas där som andeuppfyllelsen i frikyrkorna? Den bullriga och utåtriktade, med fokus på tungotal och andra gåvor.
Eller är detta något annat? Ett inre ljus, stillsamt, självförglömmande, inriktat på Gud - strålande från Gud, uppfyllande och inneboende i den människa som söker Gud, och endast Gud.
I Bibeln står det ju både om stormvinden och om det stilla susningen.
Hur märks det att någon i vår tid är fylld av Anden? Hur blir vi själva alltmer fyllda, genomstrålade?
Vad tror ni som läser detta?
måndag 16 juli 2007
Serafim av Sarov
"Det var en torsdag. Det var grått och trist väder. Snön låg djup och snöflingor föll över oss när fader Serafim började dagens samtal med mig i närheten av sin hydda vid floden Sarovka. Han bad mig att sätta mig på en stubbe efter ett träd han just hade fällt. Han slog sig ner på huk framför mig på marken.
Jag frågade fader Serafim vad han menade med att "förvärva Guds Heliga Ande". Fader Serafim förklarade då att "Den Helige Andes nåd är det ljus som upplyser människan. Gud har mer än en gång uppenbarat för människor hur de som är uppfyllda av den Helige Ande är som upplysta av ett inre ljus". Men jag förstod ändå inte och ville att fader Serafim skulle förklara så jag verkligen förstod vad han menade. Fader Serafim tog mig då stadigt i skuldrorna och sa "vi är bägge två, min son, tillsammans i Guds Ande. Varför ser du inte på mig ?" Jag svarade då att jag inte kunde se på hans ansikte för det var som blixtar av ljus kom från hans ögon. "Ditt ansikte har ett starkare ljus än Solen och det gör ont i mina ögon". Fader Serafim sa då "var inte rädd, min son, också du har blivit uppfylld av ljus, precis som jag. Du är också nu i denna stund i Guds Andes fullhet. Om det inte var så så skulle du inte kunna se mig så som jag är".
Jag upplevde som ett bländande ljus som spred sig flera meter omkring och som kastade ett skimrande ljus över snön på marken i skogsgläntan och snöflingorna som föll över den gamle mannen och mig själv. Kan någon föreställa sig det tillstånd jag då befann mig i?"
Läs mer.
Läs mer.
Vandringen startar
Här börjar en pilgrimsvandring...inåt...ner mot 1000 famnars djup. (Jfr. Kirkegaard.)
Eller, rättare sagt - vandringen fortsätter vidare - för den har pågått länge redan.
Välkommen att vandra med på färden inåt, utbyta tankar, dela erfarenheter, fundera över olika frågor tillsammans, studera heliga föregångares fotspår etc.
På djupet finns redan enheten, och de som befinner sig där känner igen varandra "på doften".
Eller, rättare sagt - vandringen fortsätter vidare - för den har pågått länge redan.
Välkommen att vandra med på färden inåt, utbyta tankar, dela erfarenheter, fundera över olika frågor tillsammans, studera heliga föregångares fotspår etc.
På djupet finns redan enheten, och de som befinner sig där känner igen varandra "på doften".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
