Här kommer jag inte bara att skriva om olika helgon och diverse andliga övningar, utan ibland också om insikter som kommit till mig i bön, och som kanske andra "pilgrimer" kan ha glädje av.
Jag skriver inte utan tvekan om detta. Jag undrar: hur ska det förstås? Och: är det verkligen meningen att andra ska få veta vad Gud har visat mig? Men jag upplever det nu som att det kanske var just därför som bloggen kom till. Och den kom till för att jag plötsligt "såg" den (på ett andligt sätt) en kväll - vad den skulle fokusera på, och vad den skulle kallas, och hur den skulle se ut. Dagen efter det tog den gestalt.
Ni som läser det jag skriver får också gärna dela med er av tankar och erfarenheter - se detta som en öppen mötesplats för alla oss som är på väg mot samma mål...
Så till det jag tänkte berätta.
När jag vaknade imorse var det en skugga av en stjärna i taket - och mot den strålade ett blått ljus från fönstret, som sedan spred sig ner i en tunnare stråle och träffade en rosenkrans (ett radband) som jag har på väggen.
Jag förstod först inte vad det var - senare såg jag att det var ett draperi som, när solen lyste på det, bildade stjärnmönstret. Men varför ljuset var blått, och varför det strålade vidare från stjärnan och träffade just rosenkransen - är ganska så oförklarligt.
En slump - säger många säkert. Men det hände just när jag bad, och tänkte på korset och förlåtelsen.
Stjärnan ledde genast tankarna till Betlehem och stallet där Jesusbarnet föddes. Och längst ned på rosenkransar finns det ett krucifix - det visar Jesu död - som sonar våra synder (just denna rosenkrans är dessutom gjord i Israel). Bilden i taket och på väggen till synes bekräftade vad jag just hade tänkt på.
Det handlade alltså om förlåtelsen.
Jag funderade på något som plötsligt slog mig dagen dessförinnan - jag tyckte mig då se hur förlåtelsen fungerar - ur ett himmelskt perspektiv.
Om det jag "såg" stämmer så är det så att det är vi människor som dömer - eller frikänner -varandra. Och när vi ser var och en, helt och hållet sådan den är - rakt igenom, på ett inre, andligt sätt - så är det mycket svårt att döma någon. Man känner istället medlidande, kärlek. Så var det i alla fall när jag i samband med att jag "såg" detta tänkte på dem som gjort mig illa. Jag kunde inte annat än förlåta.
Sen tänkte jag på det som står i Bibeln om att om vi förlåter så blir vi förlåtna - annars inte. Nu blev det med ens klart hur det fungerar.
I Jesus ser vi varandra sådana vi är, och i honom får vi förlåtelse - om vi förlåter varandra.
Förlåtelse är inte en ansträngning, en närmast omöjlig prestation (mänskligt sett), utan en gåva - som vi får ge och ta emot.
Gud - jag ber nu för alla som upplever att det är svårt att förlåta. Rör vid dem när de läser detta, så att de förstår hur Du har menat med förlåtelsen. Ge också dem denna gåva... Amen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hej..Jag har själv, för tre månader sett hur en bön har blivit sann, jag bad gud om hjälp och att rädda mitt liv,gradvis under två veckor förändrades jag och min livslånga deprision försvan, jag har hela mitt liv haft en önskan att lära känna gud men aldrig gått hela vägen, jag tvivlar inte en sekund på gud och tackar herren dagligen, det började som en känslo upplevelse och vandrat vidare till att jag läser bibeln och vill leva rätt inte för att jag känner mig tvingad till det, utan för att det känns helt rätt.
Hej,
Tack för din kommentar.
Ja, Gud kan verkligen hela och förnya oss - fullständigt!
Och den som söker finner oftast till sist en väg...
Och tack vare internet så kan vi lättare dela erfarenheter över världen, och glädjas över vad Gud gör, och uppmuntra varandra till att be och inte ge upp om det skulle kännas tungt ibland - för vägen är ju inte spikrak.
Döm och ni ska bli dömda, frikänn och ni ska bli frikända... Sedan apropå skuggan av stjärnan du såg i taket; det var ingen slump, det var sant! "Vi ser inte de bilder vi ser av en slump" sa någon. Och "som vi är, ser vi" sa en annan.
För ett tag sedan var jag i en besvärlig situation, där människor försökte tvinga mig att göra något som de ville.
Det enda som kunde lösa mina problem var att jag ödmjukade mig och gav upp mig själv helt. Jag bad i ett helt dygn runt mitt problem och bad att Gud skulle visa sin vilja. Efter ett dygn försvann plötsligt all min motvilja, ett helt livs konflikter smalt bort och jag fick en otrolig glädje i att ödmjuka mig fullständigt inför personen. Ingen motvilja finns kvar och inga sårade känslor.
Apropå anonym som måste ödmjuka sig inför sina fiender; har själv upplevt något dylikt, stått inför strider jag inte kunnat vinna, och då beslutat mig för att älska motparten istället. Det spar verkligen energi må jag säga, motviljan försvinner som du säger och ersätts av glädje.
Och ett sätt att undvika framtida konflikter är, har jag märkt, att inte öronmärka folk som "idiot", "luspudel" och dylikt (om så bara tyst för sig själv), utan som "broder" och syster". Gäller även folk man ser på TV och kan ogilla; se inte David Hasselhoff som tönt, ty han är din bror... det är du!
Anonym, Svensson,
Det ni skriver låter oerhört befriande.
Men var det inte också svårt?
Om människor med flit gör en illa - hur kan man uppriktigt älska dem?
Och om de struntar i att man förlåtit - och bara fortsätter att göra ont?
Eller om de fryser ut en och vägrar kommunicera?
Hur kan man älska i sådana lägen?
Annat än med Guds nåd.
Men om den inte infinner sig?
Låt säga att du är på ett jobb med en chef som är lätt psykopatisk. Du hatar denne, du vill bort - men med en månads uppsägsningstid har man ju denna månad kvar i helvetet. Så vad göra? Du måste så klart kapitulera; du måste börja älska denna chef, tänka tvärtom alltså.
Då kan du också märka att din vantrivsel dör ut, bladet vänder sig och du kan se med löje på det hela, ja känna glädje. Du anser fortfarande att denne chef är galen, du vill fortfarande sluta - men med denna attityd, kärleken, går allt så mycket lättare.
Om jag sedan skulle klara av att möta fullkomliga dårar med denna metod, möta sinnessjuka mördare och tortyrknektar med kärlek - det vet jag inte. Men man kunde ju försöka...
Skicka en kommentar