måndag 19 november 2007

Vad är tro?


Här kommer ett nytt inlägg i denna eftertänksamhetens blogg, som vill gå långt ner på djupet och inte stanna vid ytan.

Inspirationen till "1000 famnars djup", namnet på bloggen alltså, kommer från Sören Kirkegaard.

Det han skriver då handlar om tron, som han liknar vid att kasta sig ut på 1000 famnars djup, utan att veta om någon fångar upp en. (Hittar inte det exakta citatet nu så det här är bara ett referat.)

Han skriver också:

"Tro är inte en intellektuell slutsats utan en passion som föds ur förtvivlan. I verkliga livet är det faktiskt så att en tro som inte har mod att sträcka sig bortom döden krymper eller förblir bara moralism eller ett metafysiskt snack."

Detta tangerar också min egen erfarenhet av tron som något djupt existentiellt, andligt liv i praktiken, snarare än ett intellektualiserande.

Jag undrar varför man i kyrkorna ofta bråkar så. Det man är oense om handlar ju inte alls om tron. Och det leder många sökande människor vilse. Besvikna går de bort från det som inte berör på djupet, i tron att det var allt som fanns att få. Besvikna ser de hur kristna jämt och ständigt strider. Så långt ifrån bibelns: "se hur de älskar varandra" som kännetecken på de kristna, som man kan komma...

Borde kyrkorna inte främst visa på de djupa källorna? Inte på usla brunnar med vatten som inte släcker andlig törst utan snarare ökar den. Borde man inte mötas alltmer i det man har gemensamt, och försöka lämna oenigheterna därhän?

Du som läser detta, hur ser du på tron, och på det övriga jag tog upp i samband med det?

11 kommentarer:

Svensson sa...

Kyrkorna är som de är, konventionella och danna. Sedan finns fritänkarna, nytänkarna och profeterna - och "de sanna profeterna ska komma från öknen!" Nu menar jag inte att jag är någon profet - men man kanske inte ska stirra sig blind på kyrkor och allt det där, utan gå förbi den sekteristiska biten och glädja sig åt att det ännu är ett fritt land. ----- En viss teolog och fritänkare vid namn Simone Weil, fransyska, våndades inför att hon aldrig övergick till katolicismen, hon kunde aldrig riktigt bli fri från slagordet "extra ecclesiam nulla salus" (utanför kyrkan ingen frälsning). Men vi som läst hennes "Tyngden och nåden" och Pétrements biografi ser ju att hon åstadkom mycket bra ändå, utan att vara en i mängden, en i gänget, en bland många sekterister. ----- Är själv inte "kyrkokristen" men gillar kyrkan ändå, är medlem, och gillar själva templen, kyrkobyggnaderna. Jodå...

Rudie sa...

Det er så viktig det du skrver om her!
Det underbare ved troen er Jesus selv. Ikke menneskers teorier. Og jeg er en kristen kun fordi Jesus er den han er. Og hvem han er finner jeg ut av å omgås med Jesus, ikke ved å diskutere Jesus.
Jeg er så lei av diskuterendet.
Men jeg tror det finns fordi noen velger å ha mennesket og seg selv i sentrum. Men Jesus sa at det var de som valgte vekk sitt eget liv som ville finne livet.
Og jeg tror og håper at vi som velger vekk våre egne liv vil bli så mange, slik at kirken vil bli slik Gud vil den skal bli.

Xenia sa...

Svensson,

Tack för dina intressanta kommentarer här och var i bloggen!

Ja, det ligger mycket i det du skriver - här och på de andra ställena.

Har läst en del av Simone Weil - verkligen djupt tänkt och skrivet.

Det är riktigt också det du skriver om där med att inte vara en i mängden - det är väl de som inte lyckas med det/inte är kallade till det, som inte passar in hur mycket de än försöker, som kallas till öknen och Gud ensam - och till att sedan förkunna vad de fått veta i tystnaden?

Gud finns inte bara i kyrkorna. Men även där.

Xenia sa...

Rudie,

Ja, detta är själva kärnan i tron, i det kristna livet.

Det är genom att leva det som Gud får sin rätta plats i oss.

Svensson sa...

Intressant med dialog... vill också nämna att jag har en ny blogg, "Svenssongalaxen" på http://lennart-svensson.blogspot.com/ Har bl a skrivit inlägg om (salongs)ateism, och ett av dessa fick långa kommentarer ("Den lille corbusiären"). Vore intressant att ha såna där hänvisningar, länkar, bloggrollar eller vad det kallas mellan våra bloggar, vad sägs...?

Anonym sa...

Xenia,
Så sant.
För mig är det såhär:
Antingen tror jag på Gud och då tror jag med hela min existens. Då är verkligheten så mycket mer än det vi ser med våra ögon. Djupare, högre, vackrare och större.

Eller så tror jag inte alls och då KAN jag inte vara kristen längre. Hade jag inte varit kristen ser jag ingen mening med livet alls.

Vi är mer än tvådimensionella streckgubbar på ett vitt pappersark. Vi är tredimensionella. Där vår andliga natur är den tredje.

Guds frid!
X

Xenia sa...

Svensson,

Jag skall se om jag hittar dina bloggar.

Xenia sa...

X,

Instämmer!

Man kanske också kan säga att vi ÄR vår andliga natur - gestaltad i "kropp, själ, ande" - en enhet. Som Treenigheten.

X sa...

Xenia,
Ja, jag tror mycket ligger i det som du skriver.
Vad jag försökte få fram var snarare min egen aha-upplevelse, den dagen som jag förstod att verkligheten även innehar ett djup.
Det var som om att en morgon vakna upp och i allt och överallt kunna höra Guds andetag.
Som om streckgubben reste sig ut ur pappret och gick sin väg.
Guds frid!
X

Xenia sa...

X,

Det kan jag känna igen...

En streckgubbe som får liv.

Eller en svartvit bild som får färg.

Eller något till synes ganska tomt och platt som plötsligt sprudlar och sprakar av liv och form och innehåll.

Anonym sa...

Jag håller med alla er som bidragit på denna sida om vad tro är, i allt väsentligt. Men vad kommer tron av? Enligt Bibeln av det man hör. Men vad händer sen? Hur börjar man tro?

Här är några rader som jag tidigare har skrivit om vad tro är och några exempel på tro.

"Tro är inte detsamma som lättrogenhet. Den grundar sig istället på erfarenhetsmässig kunskap. I själva verket utövar vi alla tro varje dag. T.ex. litar vi vanligtvis på våra vänner, om de tidigare visat sig vara pålitliga. Vi behöver heller inte ha detaljerad kunskap om solens ursprung för att vara helt säkra på att den kommer att gå upp i morgon. Tron på att de naturlagar som styr universum är stabila utgör i själva verket grunden för människans planer och verksamhet. En vetenskapsman har t.ex. tro på principerna inom sin vetenskapsgren då han baserar nya experiment och bygger vidare på tidigare forskning som visat sig vara bevisad som sann.
Sann tro är med andra ord en fast övertygelse grundad på omkringliggande och övertygande bevis som gör att man i själva verket vet vad man kan förvänta."

På samma sätt kan vi tro på och lita på att Gud kommer att styrka och hjälpa oss oavsett vad vi går igenom, då han genom sitt ord har lovat det. Vi har också fått bevis för att han håller sina löften genom "det vi har hört" ifrån Bibeln, där vi kan läsa andras erfarenheter av hur Gud visat sig vara trofast och sann mot dem. För att inte tala om våra egna erfarenheter som bevisar för oss själva att Gud är med oss.

Så visst ger tron livet en mening, men den kommer inte ur ingenting. Den har en grund, som gör att vi kan ha en övertygelse som inte har ett dugg med lättrogenhet att göra. Att tro innebär därför i själva verket att inom sig veta. Det ger en säkerhet som både kan förflytta berg och få en själv att stå kvar, oavsett yttre påtryckningar att överge sin tro.

Ursäkta att det blev så långt...