Om sann frid

Det finns en hel del på nätet som är väl värt att läsa.

Här är ett exempel - som handlar om vad frid verkligen är - och en hel del annat.

Själv finner jag mycket näring i den ortodoxa spiritualiteten och hos kyrkofäderna.

Det lär bli en del om sånt framöver här i bloggen.

Förlåtelse

Här kommer jag inte bara att skriva om olika helgon och diverse andliga övningar, utan ibland också om insikter som kommit till mig i bön, och som kanske andra "pilgrimer" kan ha glädje av.

Jag skriver inte utan tvekan om detta. Jag undrar: hur ska det förstås? Och: är det verkligen meningen att andra ska få veta vad Gud har visat mig? Men jag upplever det nu som att det kanske var just därför som bloggen kom till. Och den kom till för att jag plötsligt "såg" den (på ett andligt sätt) en kväll - vad den skulle fokusera på, och vad den skulle kallas, och hur den skulle se ut. Dagen efter det tog den gestalt.

Ni som läser det jag skriver får också gärna dela med er av tankar och erfarenheter - se detta som en öppen mötesplats för alla oss som är på väg mot samma mål...

Så till det jag tänkte berätta.

När jag vaknade imorse var det en skugga av en stjärna i taket - och mot den strålade ett blått ljus från fönstret, som sedan spred sig ner i en tunnare stråle och träffade en rosenkrans (ett radband) som jag har på väggen.

Jag förstod först inte vad det var - senare såg jag att det var ett draperi som, när solen lyste på det, bildade stjärnmönstret. Men varför ljuset var blått, och varför det strålade vidare från stjärnan och träffade just rosenkransen - är ganska så oförklarligt.

En slump - säger många säkert. Men det hände just när jag bad, och tänkte på korset och förlåtelsen.

Stjärnan ledde genast tankarna till Betlehem och stallet där Jesusbarnet föddes. Och längst ned på rosenkransar finns det ett krucifix - det visar Jesu död - som sonar våra synder (just denna rosenkrans är dessutom gjord i Israel). Bilden i taket och på väggen till synes bekräftade vad jag just hade tänkt på.

Det handlade alltså om förlåtelsen.

Jag funderade på något som plötsligt slog mig dagen dessförinnan - jag tyckte mig då se hur förlåtelsen fungerar - ur ett himmelskt perspektiv.

Om det jag "såg" stämmer så är det så att det är vi människor som dömer - eller frikänner -varandra. Och när vi ser var och en, helt och hållet sådan den är - rakt igenom, på ett inre, andligt sätt - så är det mycket svårt att döma någon. Man känner istället medlidande, kärlek. Så var det i alla fall när jag i samband med att jag "såg" detta tänkte på dem som gjort mig illa. Jag kunde inte annat än förlåta.

Sen tänkte jag på det som står i Bibeln om att om vi förlåter så blir vi förlåtna - annars inte. Nu blev det med ens klart hur det fungerar.

I Jesus ser vi varandra sådana vi är, och i honom får vi förlåtelse - om vi förlåter varandra.

Förlåtelse är inte en ansträngning, en närmast omöjlig prestation (mänskligt sett), utan en gåva - som vi får ge och ta emot.

Gud - jag ber nu för alla som upplever att det är svårt att förlåta. Rör vid dem när de läser detta, så att de förstår hur Du har menat med förlåtelsen. Ge också dem denna gåva... Amen.

Den ryske pilgrimen och Jesusbönen

Den ryske pilgrimens berättelser (som jag delvis lånat beskrivningen till denna blogg av), är en klassiker.

Den handlar om den oavlåtliga bönen.

I sin långa form ber man: "Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare..."

Det går också att förkorta den till "Jesus Kristus" - eller bara "Je-sus".

Bönen kan kopplas till andningen - så att man liksom andas ut och in orden.

Efter ungefär tre år ska bönen ha uppslukat hjärtat och hjärtat slukat upp bönen, så att man ber oavbrutet dag och natt....

Men det finns faror med bönen också - nybörjare bör inte be i för långa perioder åt gången - och helst inte utan en andlig vägledare tillgänglig....

Fast det är helt ofarligt att be den en liten stund varje dag, och även små doser av denna bön gör underverk!

Vägkarta - kristen mystik

Fick just följande text - som säger en hel del, om än kortfattat, om den inre vägen:

"The love of Christ presents man's spirit with an intuitive understanding that the mysteries of faith can be brought into existence and appreciated. These mysteries are given to us to be mastered, and they seek understanding, not only in reflection, but also in prayer and meditation. God is everything, which we try to represent for the intellect and is infinitely more so we pass from philosophical understanding to faith, and then we pass from faith to spiritual understanding. Spiritual understanding is an intensification of faith transforming it into a vision, an experience and a mystical union. This spiritual vision is accomplished by sacrificing the ego into total submission, a moment where we give ourselves totally to God. Ego is a kind of anxiety that ties the spirit down to the physical plane and allows no enlargement of consciousness. Thanks to the death and sacrifice of Jesus and his physical form, we can achieve wonderful spiritual heights. Jesus by his grace died for us and then rose again spiritually to resurrect our consciousness from our egos."

http://www.thinkunity.com/

Den helige Ande

Jag funderar över det som skrivs om den helige Ande i det senaste inlägget.

Är det samma sak som menas där som andeuppfyllelsen i frikyrkorna? Den bullriga och utåtriktade, med fokus på tungotal och andra gåvor.

Eller är detta något annat? Ett inre ljus, stillsamt, självförglömmande, inriktat på Gud - strålande från Gud, uppfyllande och inneboende i den människa som söker Gud, och endast Gud.

I Bibeln står det ju både om stormvinden och om det stilla susningen.

Hur märks det att någon i vår tid är fylld av Anden? Hur blir vi själva alltmer fyllda, genomstrålade?

Vad tror ni som läser detta?

Serafim av Sarov

"Det var en torsdag. Det var grått och trist väder. Snön låg djup och snöflingor föll över oss när fader Serafim började dagens samtal med mig i närheten av sin hydda vid floden Sarovka. Han bad mig att sätta mig på en stubbe efter ett träd han just hade fällt. Han slog sig ner på huk framför mig på marken.

Jag frågade fader Serafim vad han menade med att "förvärva Guds Heliga Ande". Fader Serafim förklarade då att "Den Helige Andes nåd är det ljus som upplyser människan. Gud har mer än en gång uppenbarat för människor hur de som är uppfyllda av den Helige Ande är som upplysta av ett inre ljus". Men jag förstod ändå inte och ville att fader Serafim skulle förklara så jag verkligen förstod vad han menade. Fader Serafim tog mig då stadigt i skuldrorna och sa "vi är bägge två, min son, tillsammans i Guds Ande. Varför ser du inte på mig ?" Jag svarade då att jag inte kunde se på hans ansikte för det var som blixtar av ljus kom från hans ögon. "Ditt ansikte har ett starkare ljus än Solen och det gör ont i mina ögon". Fader Serafim sa då "var inte rädd, min son, också du har blivit uppfylld av ljus, precis som jag. Du är också nu i denna stund i Guds Andes fullhet. Om det inte var så så skulle du inte kunna se mig så som jag är".

Jag upplevde som ett bländande ljus som spred sig flera meter omkring och som kastade ett skimrande ljus över snön på marken i skogsgläntan och snöflingorna som föll över den gamle mannen och mig själv. Kan någon föreställa sig det tillstånd jag då befann mig i?"

Läs mer.

Vandringen startar

Här börjar en pilgrimsvandring...inåt...ner mot 1000 famnars djup. (Jfr. Kirkegaard.)

Eller, rättare sagt - vandringen fortsätter vidare - för den har pågått länge redan.

Välkommen att vandra med på färden inåt, utbyta tankar, dela erfarenheter, fundera över olika frågor tillsammans, studera heliga föregångares fotspår etc.

På djupet finns redan enheten, och de som befinner sig där känner igen varandra "på doften".