Här kommer ett nytt inlägg i denna eftertänksamhetens blogg, som vill gå långt ner på djupet och inte stanna vid ytan.
Inspirationen till "1000 famnars djup", namnet på bloggen alltså, kommer från Sören Kirkegaard.
Det han skriver då handlar om tron, som han liknar vid att kasta sig ut på 1000 famnars djup, utan att veta om någon fångar upp en. (Hittar inte det exakta citatet nu så det här är bara ett referat.)
Han skriver också:
"Tro är inte en intellektuell slutsats utan en passion som föds ur förtvivlan. I verkliga livet är det faktiskt så att en tro som inte har mod att sträcka sig bortom döden krymper eller förblir bara moralism eller ett metafysiskt snack."
Detta tangerar också min egen erfarenhet av tron som något djupt existentiellt, andligt liv i praktiken, snarare än ett intellektualiserande.
Jag undrar varför man i kyrkorna ofta bråkar så. Det man är oense om handlar ju inte alls om tron. Och det leder många sökande människor vilse. Besvikna går de bort från det som inte berör på djupet, i tron att det var allt som fanns att få. Besvikna ser de hur kristna jämt och ständigt strider. Så långt ifrån bibelns: "se hur de älskar varandra" som kännetecken på de kristna, som man kan komma...
Borde kyrkorna inte främst visa på de djupa källorna? Inte på usla brunnar med vatten som inte släcker andlig törst utan snarare ökar den. Borde man inte mötas alltmer i det man har gemensamt, och försöka lämna oenigheterna därhän?
Du som läser detta, hur ser du på tron, och på det övriga jag tog upp i samband med det?
Inspirationen till "1000 famnars djup", namnet på bloggen alltså, kommer från Sören Kirkegaard.
Det han skriver då handlar om tron, som han liknar vid att kasta sig ut på 1000 famnars djup, utan att veta om någon fångar upp en. (Hittar inte det exakta citatet nu så det här är bara ett referat.)
Han skriver också:
"Tro är inte en intellektuell slutsats utan en passion som föds ur förtvivlan. I verkliga livet är det faktiskt så att en tro som inte har mod att sträcka sig bortom döden krymper eller förblir bara moralism eller ett metafysiskt snack."
Detta tangerar också min egen erfarenhet av tron som något djupt existentiellt, andligt liv i praktiken, snarare än ett intellektualiserande.
Jag undrar varför man i kyrkorna ofta bråkar så. Det man är oense om handlar ju inte alls om tron. Och det leder många sökande människor vilse. Besvikna går de bort från det som inte berör på djupet, i tron att det var allt som fanns att få. Besvikna ser de hur kristna jämt och ständigt strider. Så långt ifrån bibelns: "se hur de älskar varandra" som kännetecken på de kristna, som man kan komma...
Borde kyrkorna inte främst visa på de djupa källorna? Inte på usla brunnar med vatten som inte släcker andlig törst utan snarare ökar den. Borde man inte mötas alltmer i det man har gemensamt, och försöka lämna oenigheterna därhän?
Du som läser detta, hur ser du på tron, och på det övriga jag tog upp i samband med det?
